Before, I would go running every morning with Murphy and I loved that! It gives me structure first thing in the morning, exactly what I need and want in my life. Now I still walk him but the snow and sleet and achy knees puts me off the running completely. (Last night I dreamt about waking up to a Spring morning, with the birds chirping outside the window and me going out for an amazing run. Aaaah, bliss!) Before, I weighed everything I ate and counted every single calorie, writing religiously in my diary. Now I eye-measure and pile on the food, not a good way in keeping control. I think because I have been very strict previously, this freedom is probably freaking me out a little. Maybe I need to take a chill pill for the time being and have the scale and my jeans fitting good or not as a guideline. Maybe... Or, maybe not.
3 comments:
Jag läste precis ditt inlägg och det gör mig faktiskt lite orolig. Kanske inte för hur du lever nu, för det är sunt och friskt, men för ditt sätt och förhållande till mat tidigare.
Bland det bästa med att vara instruktör och att träna mycket överhuvudtaget är just att man slipper oroa sig för antalet kalorier, en kaka hit eller dit, man kan bara äta vad man känner för och det gör absolut ingenting!
Jag levde som anorektiker för ett par år sedan och det började just med att räkna kalorier. Tre till fyra pass i veckan blev till daglig träning med upp till 2, 3 timmars träning varje dag och minst 500 sit-ups varje dag! Inget liv att ha, tro mig! Så njut av att du har ett underbart jobb som gör dig stark och pigg och ät vad du känner för, just för att du kan!
Kram!
Hej Jen,
Jag förstår vad du säger. Jag tror att det grundar mycket i att jag tidigare i livet dansat och sportat mycket och kunde äta vad jag ville. När jag flyttade utomlands och slutade träna, men fortsatte äta lika mycket, så gick jag snabbt upp mer än hälsosamt i vikt. Nu när jag äntligen är nere på en sund vikt och jobbar med det jag älskar, så är jag rädd att det på nåt sätt kan ryckas ifrån mig om jag inte aktar mig.
Tack för dina tankar! Jag fortsätter att lära mig att lyssna på min kropp, så kommer det säkert gå bra till slut.
Kram tebax! :)
Jag är inte orolig för dig min vän:-) Jag vet att du liksom jag haft issues och jag vet oxå att du liksom jag har en insikt och medvetenhet om vad det bottnar i.. Jag som själv haft anorexi vet ju att det inte har ett dugg med kalorier eller mat att göra utan djupare känslomässiga issues som man får jobba med.. Du är så klok och har kommit så mycket längre än de flesta jag känner... Jag har full tillit till dig & till mig & till livet. Love you <3
Post a Comment